Dela på Facebook
Dela på Google
Dela på Twitter
Dela på LinkedIn
Varför blir vi rädda?
Ur ett evolutionärt perspektiv är rädslan urgammal, och i viss mån kan vi tacka den för vår framgång som art. Ett djur som inte springer och gömmer sig för större djur eller farliga situationer försvinner troligen ur genpoolen innan det hunnit föröka sig. Med andra ord är det klokt att vara lite lättskrämd om du är ett djur i en fientlig miljö. Hellre springa och gömma sig när den egna skuggan överraskar en, än att anta att skuggan är ofarlig och bli uppäten av en björn fem sekunder senare.
Vad händer i kroppen?
De fysiologiska förändringar som sker när vi känner rädsla brukar kallas för kamp- eller flyktresponsen. Precis som namnet antyder förbereder förändringarna djuret på att antingen slåss eller fly. Andningen blir snabbare, hjärtat slår fortare, de perifera blodkärlen (till exempel i huden) drar ihop sig, de centrala blodkärlen kring de vitala organen vidgas för att fylla dem med syre och näring, och musklerna fylls med blod, redo att agera.
Musklerna – även de små musklerna vid varje hårstrås bas – spänns också, vilket ger det som kallas piloerektion, eller i dagligt tal gåshud. När håret reser sig på en människa gör det inte så stor skillnad för utseendet, men hos mer håriga djur får det dem att se större och mer skrämmande ut.
Ämnesomsättningsmässigt rusar blodsockret i höjden, vilket ger ett lättillgängligt energiförråd om det skulle behövas. På samma sätt ökar nivåerna av kalcium och vita blodkroppar i blodet.
BU! … Så sätts responsen igång
Kamp- eller flyktresponsen börjar i amygdala, en mandelformad samling nervceller som ingår i det limbiska systemet. Amygdala spelar en viktig roll när vi bearbetar känslor, däribland rädsla.
När vi blir rädda sätter det igång en avancerad, samordnad reaktion i hjärnan och kroppen. Amygdala kan aktivera hypotalamus, som i sin tur aktiverar hypofysen – platsen där nervsystemet möter det endokrina systemet (hormonsystemet). Hypofysen utsöndrar adrenokortikotropt hormon (ACTH) i blodet.
Samtidigt ger det sympatiska nervsystemet – den del av nervsystemet som ansvarar för kamp- eller flyktresponsen – binjuren en knuff, så att den sprutar ut en dos adrenalin i blodet. Kroppen frisätter också kortisol som svar på ACTH, vilket höjer blodtrycket, blodsockret och antalet vita blodkroppar. Kortisolet i blodet omvandlar fettsyror till energi, redo att användas av musklerna om det skulle behövas.
Katekolaminer, bland annat adrenalin och noradrenalin, förbereder musklerna för kamp.
Dessa hormoner kan också öka aktiviteten i hjärtat och lungorna; minska aktiviteten i magen och tarmarna, vilket förklarar känslan av ”fjärilar i magen”; hämma produktionen av tårar och saliv, vilket förklarar varför munnen blir torr när vi blir skrämda; vidga pupillerna; samt ge tunnelseende och försämrad hörsel.
Hippocampus, ett område i hjärnan som är specialiserat på att lagra minnen, hjälper till att reglera rädsloresponsen. Tillsammans med prefrontala cortex, den del av hjärnan som är inblandad i mer avancerat beslutsfattande, bedömer dessa centra hotet. De hjälper oss att förstå om vår rädsla är verklig och befogad, eller om vi kanske har överreagerat en aning.
Om hippocampus och prefrontala cortex kommer fram till att rädsloresponsen är överdriven kan de skruva ner den och dämpa aktiviteten i amygdala. Det förklarar delvis varför vi tycker om att titta på skräckfilmer: den förnuftiga, ”tänkande hjärnan” kan ta över de urgamla delarna av hjärnans automatiska rädslorespons.
Vi får alltså uppleva rädslans kick innan våra mer förnuftiga hjärncentra dämpar den.
Bus? eller godis?
Rädsloresponsen har hållit oss vid liv. Den är urgammal, och vi bör respektera den. Samtidigt kan den vara obehaglig och störa människors vardag. Men paradoxalt nog är rädsla också källan till en väldigt njutbar adrenalinkick.
Rädsla inspirerar filmskapare, berg-och-dalbanekonstruktörer, psykologer, neuroforskare och alla däremellan. Den är en fascinerande och mångfacetterad mänsklig känsla.
Fakta hämtade från en artikel i Medical News Today – faktagranskad av Jasmin Collier.
